Heej =D

Hur är det? Har ni haft en fin helg? Vi kom hem från vår lilla tripp igår kväll, hade tänkt åka utförs igår men det värkte i varenda muskel i kroppen efter kortvasan 😉 Har aldrig någonsin varit så utmattad och trött i kroppen, vilket faktiskt var en rätt häftig känsla. Vi har nu fullbordat tjejklassikern och är SJUKT nöjda. Alla klarar av att göra det, vi har sett så blandat folk på dessa olika tävlingar och det går att genomföra hur otränad man än är. Så länge man inte strävar efter någon tid 😛

Vi hade väl satt ett litet mål på under 4 timmar, då var vi nöjda. Men efter ett tag insåg vi att målet blev att orka ta sig runt, vilket vi gjorde 😀 Inför starten var vi så sjukt peppade och såg verkligen fram emot det, vi hade lämnat in skidorna på vallning så vi litade ju på det. Första skidtaget åå ”vaa, vi kommer ju ingenstans” haha, alltså totalt felvallat och all snö klumpar sig under skidan. Tänk nu på att jag berättar detta med glimten i ögat. Efter 2 km promenad med skidorna på (föreställ er) har de satt in extra vallahjälp och vi köar i 50 minuter för att det ska bli lite bättre. Vi hör folk runt om prata om att de aldrig varit med om något liknande, så snötemperaturen var alltså inte optimal började vi förstå ;). Bort med fästvallan och hej iväg, nu var det bara 28 km kvar. Det gled på bra en liten stund, yeeiihh nu kommer vi ju fram, sen börjar det klumpa sig igen. Vi kämpar på, går av skidorna och bankar av och så fortsätter det. Efter ett tag släpper det och jag får in ett någorlunda glid =) Och där bryts Emmas stav, haha. Vi bestämmer att vi ska ses vid första stoppet och med något så när fäste och glid försöker jag staka mig framåt (stakning är det ända som funkar) fram till första stoppet, vi har då åkt 1,1 mil. Under denna milen försökte jag hålla humöret uppe och skratta med folk runt om kring hur komiskt det faktiskt var. Med stopp för vallning osv tog den sträckan drygt 3 timmar. Här bröt många men det fanns ju inte ens i tanken för vår del. Nu tusan kunde det ju bara gå bättre. Emma trilla in strax efter mig, en funktionär hade lagat hennes stav med hjälp av en pinne och tejp. Jag vallade om igen (inte Emma) för jag hade bakhalt och Emma fick en ny stav. Efter en bra stund där fortsatte vi gladare och hoppfulla iväg fram till nästa stopp. Den andra milen gick bra (med tanke på första, haha). Jag störtade ner för några backar och ramlade lika många, men i backarna kom man ju framåt och armarna fick vila lite 🙂 Eftersom det var så uppåkt var backarna väldigt isiga och det var svårt att lägga sig i ett spår. Efter sista stoppet hade vi 9 km kvar, det började mörkna ute, det fanns inte mycket energi kvar. Men med glädje, vilja och peppning från varandra stakade vi oss fram, å heeej ååhåå..När sista kilometern kom var lättnaden totalt, vi hade nu varit ute och tuggat snö i 6 1/2 timme. Vi kom i mål och så med ett stort glädjetjut. Vi tog TJEJKLASSIKERN, vi fullföljde vårt mål!! Detta var det tuffaste lopp många hade åkt, vi har inget att jämföra med men tufft, jo tack det fick vi uppleva 😉

Och detta säger jag med glimten i ögat, för humöret lyckades vi hålla uppe =)

Kan jag göra det igen? Ja, men då kommer jag få strålande solsken och -3 grader ;D

Trötta och väldigt nöjda. Tror ni sängen var skön sen på kvällen?