Jag kommer ihåg en av de första gångerna jag skulle upp och prata inför folk, det var på högstadiet och jag var så rädd och nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag darrade, i både kroppen och på rösten. Det var en fruktansvärt och en otroligt plågsam känsla. Tiden gick och jag fortsatte att hata det, för var gång jag tvingades stå inför denna utamning tog jag mig igenom det med skräck.

På gymnasiet fick vi stå inför människor mycket mer än vad jag var van vid. Ju fler gånger jag gjorde det ju bättre gick det, dock betydde det inte att jag gillade det. På denna tiden var jag fortfarande väldigt osäker och otrygg i mig själv. Jag tog mig igenom de tillfällena och ville endast få det gjort, någon utveckling brydde jag mig inte om.

När jag sedan började min utbildning till eventkoordiantor hade jag inte mycket annat till val än att börja gilla läget. Jag minns att jag fortfarande var lika nervös var gång jag skulle ställa mig inför folk och presentera något. Jag var ute på praktik och fick även där presentera saker in real life, vilket gick bättre. Jag utvecklades en hel del under dessa två år och kunde  till och med börja skämta en del under den sista tiden när jag stod framför en stor grupp och pratade.

Det var under min tid på utbildningen som jag började få upp ögonen för tankens kraft, kunde jag själv påverka mitt liv? Är det jag som bestämmer över min egna lycka?

Jag började ta in detta och utöva det i alla dess former och kände att jag hade kom en bra bit påvägen.. MEN det var egentligen för exakt ett år sedan som det startade på riktigt. Jag har berättat om det i ett annat inlägg. Jag började se hela livet med andra ögon, jag insåg min egna kraft, vad jag kan åstadkomma med att ta kontroll över mina egna tankar.

Jag minns att jag frågade ett medium jag var hos för många år sedan. När ska jag bli trygg i mig själv? Han svarade, ta det bara lungt, du kommer att hitta dig själv.

Idag så kan jag inte beskriva min tacksamhet över livet och allt jag får uppleva. Från att ha gått ifrån att hata att prata inför människor till att sakta börja älska det. Jag har en otroligt lång väg kvar för att nå dit. Men jag vet att jag kommer komma dit. När jag sitter på min spinningcykel och ska leda mina motionörer igenom passet känner jag hur mycket jag älskar att prata inför dem och att få dem att puscha sig själva till max. Det är en svår känsla att beskriva. Men jag vill va den som inspirerar alla i min omgivning. Jag vill inte vara den som snackar skit om människor, jag vill inte ens tänka en dålig tanke om en annan människa, jag försöker istället att tänka något postivit om denna personen och är han/hon t.ex överviktigt och vill gå ner i vikt så skulle jag aldrig i hela mitt liv tänka, shit hon ser ju ut som fan, jag skulle istället tänka, jag försöker att va tacksam för hennes skull och hoppas hon mår bra och kommer att nå sitt mål. Och det bästa är att jag verkligen gör det också, jag skriver inte bara det.

Självklart möter jag ofta väldigt negativa och klagande människor och jag vill så gärna hjälpa dem men så fort jag märker en irritation så är det inte lönt, jag kan inte hjälpa någon som har valt att leva i ilska och irritation. Den personen måste vilja själv.

Jag vill utbilda mig till mental tränare, vad tror ni om det?=)