Nu ska jag skriva ett personligt inlägg då jag tror man inspirerar andra människor runt omkring sig med att dela med sig och berätta om sin väg, skapa en förståelse om att ingen är perfekt och att vägen till lycka kan vara lång. Min resa har varit lång, väldigt lång. Jag är idag 27 år och det tog mig nästan 27 år att befinna mig där jag är idag. Det spelar egentligen ingen roll hur långt tid det tar, det viktigaste är var du är nu och att du värdesätter dig själv högt.

För 10 år sedan var jag en människa där jag lät andra människor bära min tyngd. Jag la mitt hopp i andra människors händer, jag tog inget ansvar själv, jag hade ingen aning om att jag kunde göra detta själv utan min lycka låg i mina näras händer. Jag var långt ifrån lycklig. När jag tänker tillbaka på det så förstår jag idag att jag skapade något som aldrig kunnat leda mig dit jag ville. Jag hade dålig självkänsla och tyckte inte jag var värd särskilt mycket. Jag uppskattade inte mina vänner (när jag ser tillbaka på det idag) och jag tog dem för givet. Jag var väldigt driven redan då och visste vad jag ville, men det är en helt annan sak. Jag hade väldigt mycket ilska i mig och var ofta osams med mina vänner, min syster och tjafsade ofta med folk. Jag var ärlig, sa alltid vad jag tyckte, utan att tänka mig för väldigt ofta. Jag hade min första pojkvän under denna tiden vilket höll i 9 månader då jag inte kunde tro att han älskade mig (stört, I know). Jag var osams med min bästa kompis under en hel sommar för jag lät henne göra mig besviken, precis som att allt handlar om mig? Som om hela världen kretsade runt mig? Det var nog det jag trodde, jag tog åt mig av allt alla sa och jag var så rädd för vad de tänkte. Tänk om jag gjorde något fel.

Ja så här pågick det, jag började nog lära mig mer under åren och växa som människa. Men det var när jag pluggade till eventkoordinator som jag blev medveten. Jag läste boken ”the secret” som började att växa i mitt huvud. Jag började sakta men säkert ändra mina tankar och blev en positivare människa. Jag träffade två helt underbara människor under dessa två åren, Ebba och Hanna, de hjälpte mig växa och trots mina ”utfall” så var de alltid kvar. Under dessa två åren blev jag även singel efter 5 år, efter 5 år med en kille som aldrig var rätt för mig från första dagen (men helt perfekt för någon annan), jag tog tag i saker och insåg att jag själv var skapare av mitt liv.

Efter utbildningen träffade jag mitt livs kärlek, Magnus, som jag var tillsammans med i 1 år. Antagligen det året som fick mig att inse vad kärlek var. Jag valde att lämna honom efter 1 år då jag inte mådde bra (jag hade svårt att lita på honom(hallåååå vi som va så kära, jag är tokig) så det fungerade inte). Men NU ser ni, efter 2 veckors totalt kaos och en upplevelse av att psykisk smärta kunna göra lika ont som fysisk smärta tog jag tag i mitt liv på riktigt. (Sen utbildningen 1,5 år innan jobbade jag mkt med min inställning och fortsatte att växa som person). Men efter 2 veckor som singel så var det dags. Jag började läsa ”MAGIN” och gjorde tacksamhetsövningar i 28 dagar, jag blev medveten om att jag kunde få det jag ville genom att tro på mig själv. Jag började inse vikten av tacksamhet och efter ett tag så kände jag så stor tacksamhet hela vägen in i hjärtat att jag nästan kunde fälla en tår ibland. Jag kände att jag var på väg någonstans. Jag började klättra, köpte min första mtb, började umgås mycket med människor och älskade att träffa nya människor. Det började hända mycket i mitt liv och jag var hela tiden så tacksam för allt som hände. Efter övningar var dag började jag tro på mig själv och nu efter 1,5 år så är det svårt att förstå hur långt jag kommit. Jag kan inte beskriva hur stolt jag är över mig själv, att jag kommit dit där jag är idag. Jag har hittat ett lugn, en inre lycka och jag älskar mig själv. Jag är bra som jag är och jag kommer att komma exakt dit jag vill så länge jag tror på mig själv. Jag tvekar aldrig och gör jag det så vet jag att jag styr över mina tankar och då byter jag dem genast mot en tanke som kommer ta mig dit jag vill. Jag väljer glädje, jag väljer lycka och jag väljer att utmana mig själv, jag väljer att växa, att hela tiden bli en bättre person. Jag försöker att aldrig döma någon människa jag träffar, jag vill inte prata skit om någon och jag vill att varje människa i hela världen ska få en chans att älska sig själva och leva sina drömmar.

Jag vet vem jag var förr och jag vet också att många av mina vänner fick bära på mina laster. Jag kan inte ändra det som hänt men jag HOPPAS verkligen av hela mitt hjärta att ni ser min utveckling att jag är obeskrivligt tacksam för er som finns i mitt liv idag. Jag vet att jag har förlorat vissa människor som jag önskar hade funnits kvar i mitt liv, men då jag aldrig dömer någon för sina val så kommer jag genom kärlek alltid att vara tacksam för den tiden vi hade. En dag kanske ni kan ”glömma” den gamla tiden och se till den personen jag blivit. Idag vill jag bara alla väl och känner aldrig någon avundsjuka till någon, jag känner mig lycklig när jag ser att andra lyckas. Det bästa av allt är att det aldrig finns ett slut, jag kommer varje dag att växa och utvecklas, så länge JAG väljer det. Att vara medveten är det som förändrar oss och jag är så sjukt medveten om vad jag behöver jobba med och jag ger mig inte för jag väljer alltid utveckling framför ilska. Ibland tar det emot för mig också och jag blir arg/ledsen men det som betyder något är VAD jag väljer att göra med situationen.

Jag hoppas jag gav er ett litet leende av denna berättelse. Ingenting är omöjligt. Tro på dig själv och älska dig som du är!